Likgiltighetens mamma (and how to stop giving a fuck)
Likgiltighet är en vanligt förekommande känsla. En sjunker ner lite som i ett vakuum. En går och en är och en pratar och en tänker. Det är bara det att ögat får ett sorts tunnelseende. Om blicken inte är fokuserad blir omgivningen lite... suddig. Som att en har en vägg runt sig, ett genomskinligt plastskynke framför ansiktet eller ett duschdraperi runt kroppen.
Idag känner jag likgiltighet. Det är något som känns ironiskt eftersom att jag egentligen bör vara mer entusiastisk än vad jag känner mig. Jag åker till Spanien imorgon med min pojkvän och hans familj. Eget hotellrum, varma hav och svalkande poolar, breezers och cyklar. Kyssar och svettiga nackar. Ändå känner jag mig så himla gråa soffdynor, beiga väggar och övarsaltade grytor. Jag kan liksom relatera till de tre sakerna: Inte så nice, men okej.
Mark Manson myntade begreppet: the feedback loop from hell. På sin blogg förklarar han begreppet väldigt konkret. Det jag känner just nu är:Jag blir orolig över att resa ensam med någon i mitt liv. Oron och likgiltgheten kryper i hela mig och jag börjar undra varför jag är så likgiltig. Nu blir jag ångestfylld över att vara likgiltig. Åh nej! Dubbeltrubbel! Nu har jag ångest över min likgiltighet vilket ger mig ännu mer ångest.
The feedback loop from hell är ett enormt problem, gränsfall till epidimi, som inte bara fattar eld av den grundläggande negativa känslan, men som tar den negativa känslan och gör den enorm. Tillslut är hela landet nedbrunnet och man står där, själv, och tänker: Well, I guess this is my fault. The feedback loop from hell gör en överdrivet stressad och överdrivet självföraktsfull.
Mark Mansons lösning på The feedback loop from hell är egentligen lösningen på alla problem som är självföraktscentrerade. Första gången han förklarade den i ljudboken till "The Subtle Art Of Not Giving A Fuck" kändes det så självklart alltihop. För det självklara ligger ju precis där: lösningen på övertänkande är att sluta tänka. Eller i alla fall sluta bry sig om att man tänker så mycket (eller i mitt fall: så lite). I sin artikel (och även i sin bok) skriver han:
This is why not giving a fuck is so key. This is why it’s going to save the world. And it’s going to save it by accepting that the world is totally fucked and that’s all right, because it’s always been that way, and always will be.
By not giving a fuck that you feel bad, you short-circuit the Feedback Loop from Hell; you say to yourself, “I feel like shit, but who gives a fuck?” And then, as if sprinkled by magic fuck-giving fairy dust, you stop hating yourself for feeling so bad.
Det låter kanske lite hårt. Men det är ju det som är så fantastiskt! Idag känner jag mig likgiltig- men vem bryr sig? Det kommer gå över och passera (som allting eventuellt gör). Om också du mår skit idag, försök verkligen förstå konceptet jag precis förklarat. Genom att göra vissa av dina "problem" irrelevanta blir dem tillslut det. Det funkar inte att försöka slåss med hjärnan. Om din hjärna viskar att du är ful varje gång du ser dig i spegeln fungerar det nästan aldrig att tänka tillbaka: "nej det är jag inte!!!". Du pratar med din egen hjärna förstår du- det är liksom det som är grejen. Fatta om du högt skulle snacka med din egna hjärna och dina negativa tankar. Du skulle låta som en psykiskt sjuk galning. Försök inte förhandla eller skapa förnuft av dina negativa tankar. Dina negativa tankar är inte förnuftiga. Du är dig själv, inte uppdelad i två- inte en ängel på ena axeln och en djävul på andra. Skit bara i vad de negativa tankarna säger dig och så ska du se att allt löser sig.
Puss och kram.
