Meningslösa misslyckanden
Här ligger jag i sänger och tänker på det jag inte åstadkommit. Har halvhjärtat läst 43 sidor i körkortsboken och övningskört 4 gånger. Sedan jag var 9 år har min artonårsdag gått hand i hand med "dagen jag tar körkort". Nu fyller jag arton om sexton dagar och övertygelsen om ett körkort i hand på den stora dagen är något jag behövt släppa.
Trots att jag för ett år sedan skulle se detta som ett bittert misslyckande gör jag inte det idag. Har kommit med realisationen att man, bara för att man inte lyckas, inte automatiskt då, misslyckas. Och skönt är väl det. Om man gick omkring och såg på sig själv som ett misslyckande varje gång man inte klarar av någonting skulle väl självhatet vara top of the charts.
I boken "The subtle art of not giving a fuck" av Mark Manson får en läsa om hur misslyckanden och mot- och nedgångar är helt fantastiska. Hur härligt är inte det? Att få det bekräftat att den där pinsamma kommentaren man lade vid fel tillfälle eller att det där heartbreaket faktiskt var... bra?
Här kommer ett odirekt citat från boken; lite fumligt ihopskribblat ner på min mobil under tiden som jag lyssnar på vad han säger i ljudboksversionen.
"Our proudest achievements come in the face of our greatest suffering. Our pain often makes us stronger, more resilient, more grounded. Fear, sadness and anxiety are not necessarily always undesirable or unhelpful states of mind. Rather they are often representative of the pain of psychological growth, and to deny that pain is to deny our own potential. Just as one must suffer physical pain to build stronger bones and muscle, one must suffer emotional pain to develop greater emotional resilience, a stronger sense of self, increased compassion and a generally happier life."
Det gillar vi. Pusshej.